Cupio ♥
Jag minns hur den här dagen var för tre år sen. Det var söndag och jag jobbade med Madde på Storsjöbadet, i caféet. Jag tror jag började tio den dagen. Vi jobbade på precis som vanligt, hon och jag. Vi pratade på precis som vanligt om allmänna saker. Jag kände att min telefon ringde men kunde inte svara eftersom jag var ute vid kassan. Men när jag gått in i köket och tagit hand om disken tog jag upp mobilen och kollade vem det var som ringt. Inger, Jonas mamma. Jag antog att hon undrade var Jonas var, han hade ju dagen innan varit på mitt jobb och badat och ätit lunch med mig. Hon kanske trodde att han skulle vara här igen. Jag sänkte radion och ringde upp för att säga att han inte var här, att han förmodligen låg och sov eller något, han brukar ju göra det länge på morgonen/dagen. Men jag hann aldrig riktigt säga det innan hon redan berättade var han var. Att han var död.
Det kändes som en stor svart sten sjönk inom mig. Jag kunde nästan se den när jag själv sjönk ner på golvet och grät. Madde kom in och tog över mobilen och pratade med Inger. Jag hann bara höra att det var något med en bilolycka, men jag förstod inte. Han var ju här igår, vi skulle ju träffas ikväll.
Runt sju på morgonen hade han dött. Innan jag ens klev upp ur sängen. Jag hade ingen aning. Vissa säger ju att de kan känna att något är fel när något hemsk har inträffat, men inte jag. För mig var det precis som vilken dag som helst när jag tog bussen till jobbet den där söndagen 23 september 2007.
Runt 11-tiden hade två poliser knackat på dörren hos Inger, som var helt ensam hemma, då pappa Bengt var hos Jonas farmor och klippte gräs och lillasyster Sofia hade sovit över hos en kompis. En familj på fyra personer hade nu splittras och en plats vid bordet kommer alltid vara tom. Lika tomt som mitt hjärta. Jag kan alltid försöka gå vidare och låtsas som om allt är okej, men djupt där inne kommer det alltid bara vara tomt.
En halv månad senare fick jag se honom igen. Död i en kista. Han var alldeles kall och de lät oss inte se hans ansikte, för vår egen skull. Han hade suttit i baksätet och blivit helt hopklämd. De hade fått klippa loss honom från bilvraket. Jag minns fortfarande hur hans kropp kändes, alldeles kall och nästan hård. Han hade på sig sin rutiga favoritskjorta, jeans och ett par röda sneakers. Men halsbandet han alltid brukade ha fick jag av hans mamma. Det var blod och dun från hans jacka på det, men det luktade Jonas och hans parfym.
Den 21 oktober begravdes han. Han blev bara 19 år och vi hann bara med fyra år tillsammans. Sen dess har jag aldrig riktigt vetat vad jag ska göra. Jag försöker vara glad och positiv nästan jämt. Jag har ganska lätt för att bara stänga av min hjärna när det blir för jobbigt, bara tänka på något annat. Förnekelse, förträngning. Jag vet dock inte om det är så bra, men jag har heller inte så mycket att säga. Det finns liksom inga ord. Bara en stor klump i halsen varje gång jag tänker på det. Så jag ska inte tänka på det. Jonas hade inte velat se mig ledsen.
Undrar om han sitter på min axel och spelar harpa, som han skämtade om att han skulle göra om han dog, något år tidigare. I såna fall får du gärna spela lite högre, för jag hör inte. Och jag gillar harpmusik.
Jag älskar dig ♥
Din Louise
