f r a n k . i g o r

Yo !

28.09.2010 var dagen. Idag* var dagen. Den underbara dagen som förändrar allt; nutiden, framtiden, universum**. Jag återförenades med min long lost friend. Den man behöver i ur och skur, bokstavligen. Den som ger de värmande kramarna i de kalla höstvindarna. Idag var dagen då jag tog fram den, (konstpaus) halsduken. Min älskade och saknade lilla vän som mamma stickade åt mig för ett år sen. Min Dusty Rainbow halsduk. Som jag har saknat den.

Jag började använda den samma dag hon stickat klart den, vilket var i slutet av augusti*** förra året och tog inte av mig den förrän början av juni i år. Vi gjorde allt tillsammans. Vi cyklade tillsammans, åt tillsammans, lekte i snön tillsammans, shottade, duschade, joggade, sov tillsammans, allt tillsammans****.

Men så kom sommaren. Den varma, diaboliska sommaren som fick mig att lägga bort min lilla vän på en hylla, för att sedan packa ner den i och med flytten till Gotland. Sen dess har den hängt på en krok i min lilla stuga, helt bortglömd. Tills idag.


Saken med min älskade lilla darling är att den är bäst. Alla kommer inte gilla den - kanske säger någon att den är ful, för lång, för smal, fel färg... Dom kan säga vad dom vill, jag älskar den. Den är handgjord, unik, tre meter lång och gjord med kärlek (och förmodligen några svordomar). Den är randig och har färgerna som en regnbåge, fast mindre klara och skrikiga och lite mer höstiga. En Dusty Rainbow helt enkelt ! ♥




♥ Aww look at the baby...! :')



* jag vet att det egentligen är 29.09.2010 i skrivande stund, men eftersom jag inte gått och lagt mig än så räknas det fortfarande som samma dag OK!
** typ..
*** jag vet att det egentligen var sjukt tidigt att börja använda en stickad halsduk ’mitt i sommaren’, men vafan, jag kommer från Östersund!
**** some of these things might not be true



♥ Louise - nu ska vi gå och lägga oss tillsammans och ta igen all tid vi missat ;)

Yo !

Jag fick några frågor om hur 'decoupage' fungerar och jag har inget att göra just nu, förutom att sova (vilket jag borde men inte orkar än!). Så medan jag sjunger med i Annabelle's Song med min äckliga falsett så tänkte jag skriva lite om just decoupage.

Jag älskar verkligen decoupage. Det är nog mitt favoritintresse of all times! 8)
Det hela började med när jag för ca ett år sen var arbetslös och verkligen inte hade något att göra (förutom några animationer). Jag har alltid gillat att pyssla och leka med smågrejer men hade då aldrig testat decoupage. Jag kom att tänka en fin kruka som min storasyster Jenny (som också gillar att pyssla) och hennes dotter Jessica hade gett oss en jul för flera år sen. Hon berättade att hon hade tagit en vanlig kruka, målat den och sedan limmat fast en servett på den och jag blev såklart lite fascinerad.

Sen tänkte jag inte mer på det förrän förra året då. Jag köpte några servetter och lim, och letade upp några gamla krukor som ingen använde och så provade jag mig fram och insåg att det var sjukt kul! Så jag fortsatte och gjorde några krukor till mamma och Madde, men övergick rätt snabbt till att göra tavlor istället (because it's waaay more fun!)

Så jag köpte massa canvasar (canvases, canvaser - vet verkligen inte hur man böjer ordet!) och massor (MASSOR) av servetter och så provade jag mig fram och utvecklade min egen teknik. Man lär sig hela tiden nya knep ;)


Själva tekniken går ut på att man smetar ut ett lagom tunt lager lim med en pensel över den bit av t.ex. en canvas man vill fästa sin servett/servettbit på. Sen lägger man försiktigt servetten över limmet och slätar ut den samtidigt som man ser till att det inte blir knöligt (det kommer alltid bli lite knöligt, men man får se till så det inte blir för mycket så motivet förstörs). Sen penslar man försiktigt över servetten. Det är ganska svårt i början och jag gör fortfarande ibland fel så motivet går sönder, men oftast går det att fixa genom att man antingen

A. Tar bort en liten bit där det blev fel och försöker matcha in en likadan bit från en annan servett och ser till att det inte märks att man fuckade upp.
B. Tar bort hela servetten och gör om from scratch (inte hela tavlan, bara just den servetten)
C. Eller så kanske man vill ha lite mer trash i sin konst så man inte gör något åt det! ;)


Man kan nog använda en hel del olika limsorter, men man måste se till att man väljer ett lim som inte blir vitt (eller någon annan färg!) när det torkar, för då har man ju liksom fuckat upp hela grejen.. Det måste alltså bli transparent när det torkat. Jag använder ett lim som jag köpt på Panduro (givetvis) som heter Lacklim Medium. Den har en blå etikett och kostar 72 kronor om jag inte minns fel. Den rymmer 500 ml och har en kork med munstycke som man antingen kan skruva av eller använda till att trycka ut limmet med. Jag föredrar att behålla korken på hela tiden, så inget damm smyger sig ner i limmet. Det blir inte så snyggt med permanent damm på tavlorna you know, något som jag lärt mig i efterhand. Därför bör man även städa, dammsuga eller dammtorka, innan man börjar limma så inget damm från rummet lägger sig på canvasen och torkar in i din konst (enda anledningen till att jag städar överhuvudtaget hehe).

Eftersom det är ett lacklim jag använder blir det ganska glansigt där jag har limmat, vilket blir störigt när man hänger upp tavlan på väggen, eftersom lampornas ljus reflekteras i tavlan. Därför köpte jag en liten burk med matt Ocean lack, som man smetar ut över hela den färdiga tavlan. Viktigt är att man endast stryker ut ett tunt lager med penseln EN gång, annars blir det för mycket matt-lack som lägger sig som en vitaktig hinna över tavlan. Inte så snyggt!

Så man måste vara sjukt noggrann, pillig, ha tålamod och våga göra misstag typ :)


Hmm..... Fråga gärna om jag missat nått! Jag är ju så inne i det så jag kanske inte tänker på att berätta vissa viktiga delar.. :P



Louise – fan, varför skriver jag så långa inlägg? Är det någon som orkar läsa allt? Jag hade inte gjort det!

Yo !

Förra blogginlägget var kanske lite dystert, så jag tänkte nu skriva om något som alltid (ofta) får mig på bra humör. Eller snarare någon. Britney Spears.

Yep, hennes musik (från Blackout endast) är fan en party booster för nedstämda sinnen. Hela hon är faktiskt helt fantastisk. Lyssna på låtar som Piece Of Me, Radar, Freakshow, Break The Ice, Ooh Ooh Baby, Gimme More. Listan är (nästan) oändlig, men speciellt Radar och Gimme More! Robin vet vad jag pratar om. ”It’s Louise, bitch.”

Att lyssna på hennes musik är som att besöka ett horhus mentalt. Det enda man ser framför sig när man hör hennes stämma är en blond trashig pole dancing in slowmotion coke whore*. Och det är ju hett. Ibland önskar jag att jag var hon. Det är på grund av henne jorden fortsätter att snurra.

Jag köpte en poster på Coop i förrgår. En stor fin bild på min älskade Britney i svart läder. Endast 59 riksdaler. Lätt värt.

Hur som helst, hennes musik. Den är underbar. Och, ja, jag är faktiskt seriös. Jag gillar hennes musik, för den är så jävla dålig så den blir bra. Så porrigt horigt det kan bli. Hon borde inse det själv. Allt om sjunger om är typ sex på dansgolvet, alla strip-moves hon kan och hur het hon är. Vad är inte bra med det? Hon får mig att vilja skaka rompa och supa bort alla bekymmer. På ett bra, non-alcoholic sätt. Och texterna är ju sjukt givande och underbara också.
Smakprov ur Ooh Ooh Baby:

Baby, baby, baby, baby, baby, baby, babeeee ooh,
baby, baby, baby, baby, baby, baby, babeee baby baby baby...


Nej, jag skojade bara, obvioulsy. Jag har ingen poster. Men om jag hade det skulle jag inte kasta pil på den i alla fall.


*Eller är det bara jag?

Louise - säger god natt nu !

Jag minns hur den här dagen var för tre år sen. Det var söndag och jag jobbade med Madde på Storsjöbadet, i caféet. Jag tror jag började tio den dagen. Vi jobbade på precis som vanligt, hon och jag. Vi pratade på precis som vanligt om allmänna saker. Jag kände att min telefon ringde men kunde inte svara eftersom jag var ute vid kassan. Men när jag gått in i köket och tagit hand om disken tog jag upp mobilen och kollade vem det var som ringt. Inger, Jonas mamma. Jag antog att hon undrade var Jonas var, han hade ju dagen innan varit på mitt jobb och badat och ätit lunch med mig. Hon kanske trodde att han skulle vara här igen. Jag sänkte radion och ringde upp för att säga att han inte var här, att han förmodligen låg och sov eller något, han brukar ju göra det länge på morgonen/dagen. Men jag hann aldrig riktigt säga det innan hon redan berättade var han var. Att han var död.

Det kändes som en stor svart sten sjönk inom mig. Jag kunde nästan se den när jag själv sjönk ner på golvet och grät. Madde kom in och tog över mobilen och pratade med Inger. Jag hann bara höra att det var något med en bilolycka, men jag förstod inte. Han var ju här igår, vi skulle ju träffas ikväll.

Runt sju på morgonen hade han dött. Innan jag ens klev upp ur sängen. Jag hade ingen aning. Vissa säger ju att de kan känna att något är fel när något hemsk har inträffat, men inte jag. För mig var det precis som vilken dag som helst när jag tog bussen till jobbet den där söndagen 23 september 2007.

Runt 11-tiden hade två poliser knackat på dörren hos Inger, som var helt ensam hemma, då pappa Bengt var hos Jonas farmor och klippte gräs och lillasyster Sofia hade sovit över hos en kompis. En familj på fyra personer hade nu splittras och en plats vid bordet kommer alltid vara tom. Lika tomt som mitt hjärta. Jag kan alltid försöka gå vidare och låtsas som om allt är okej, men djupt där inne kommer det alltid bara vara tomt.

En halv månad senare fick jag se honom igen. Död i en kista. Han var alldeles kall och de lät oss inte se hans ansikte, för vår egen skull. Han hade suttit i baksätet och blivit helt hopklämd. De hade fått klippa loss honom från bilvraket. Jag minns fortfarande hur hans kropp kändes, alldeles kall och nästan hård. Han hade på sig sin rutiga favoritskjorta, jeans och ett par röda sneakers. Men halsbandet han alltid brukade ha fick jag av hans mamma. Det var blod och dun från hans jacka på det, men det luktade Jonas och hans parfym.

Den 21 oktober begravdes han. Han blev bara 19 år och vi hann bara med fyra år tillsammans. Sen dess har jag aldrig riktigt vetat vad jag ska göra. Jag försöker vara glad och positiv nästan jämt. Jag har ganska lätt för att bara stänga av min hjärna när det blir för jobbigt, bara tänka på något annat. Förnekelse, förträngning. Jag vet dock inte om det är så bra, men jag har heller inte så mycket att säga. Det finns liksom inga ord. Bara en stor klump i halsen varje gång jag tänker på det. Så jag ska inte tänka på det. Jonas hade inte velat se mig ledsen.

Undrar om han sitter på min axel och spelar harpa, som han skämtade om att han skulle göra om han dog, något år tidigare. I såna fall får du gärna spela lite högre, för jag hör inte. Och jag gillar harpmusik.

Jag älskar dig ♥

Din Louise

Jag hade tänkt rösta, men…


Jag vaknade runt ett, bakis. (Sen när fan blir jag ever bakis? (kan ha varit det där extra glaset med ren vodka raspberry som gjorde det..)) Klev upp två. Slog igång datorn för att fortsätta på mitt 1200-ordsarbete om induktion och deduktion. Fett dryg uppgift som jag skjutit upp till sista dagen, ofc.

Gled in på twitter en stund, lite facebook också.. Gled vidare till Svt’s valkompass för att reda ut vad fan jag skulle rösta på. Efter typ en timmes frågor kom jag fram till att jag till 64 % höll på Miljöpartiet. Lät rätt så bra. Jag gav mig ut på cykeln för att ta mig till närmaste röstlokalen som skulle ligga på Coop.

Picture me: Osminkad, gårdagens frisyr, jeans och strumpor från golvet, så där allmänt fräsch, you know. Det spöregnar ute, men på ett mysigt sätt intalar jag mig. ”Jag ska ju ändå bara fram och tillbaka från Coop, det är ju bara några kilometer.”

Kommer fram till Coop, går med nöjda steg fram till spelhörnan. Men var är alla valsedlar? ”Tyvärr, vi stängde klokan två. Du får ta dig till Visborg”.

Where the fuck is that?

Får vägbeskrivning. Drar iväg på min cykel, det regnar fortfarande. Jag frågar fem människor om vägen. Det ska ligga vid en Ica-butik. Hittar till slut Ica Maxi, efter att ha tagit feta omvägen. Känner mig rätt nöjd och glad, trots att håret och hela jag dryper av regn. Går in, ser mig förvirrat omkring. Var röstar man?

”Sorry, du kan inte göra det här. Du måste till Visborg.”

Men var fan ligger detta mytomspunna ställe? Vid regnbågens ände eller?

Frågar sju människor om vägen.
- Du har en jävla bit kvar på cykel, skrockar en man 40+.
- Okej, men vilket håll?

Han pekar och jag cyklar vidare. Jag ska följa motorvägen hela vägen fram till rödljusen, sen svänga höger. Lätt som en plätt!
Men oj då, där tog visst cykelbanan slut..! Svänger osäkert in i ett bostadsområde medan jag försöker hålla utkik efter motorvägen och detta rödljus. Kör förbi vad som ser ut som ett dagis och hamnar ute i en skog, men jag vet åt vilket håll jag ska för att ta mig till motorvägen. Kommer fram till vägkanten till slut. Tittar åt båda hållen i hopp om att se ett röd/alternativt grönljus. Inget. Nada. Nothing. Cyklar vidare längs motorvägen på en cykelbana men inser att den tar slut mitt ute i ingenstans. Överväger att cykla vidare på motorvägen, men anar att det kan vara olagligt. Jag har inget körkort, så jag vet verkligen inte om man får cykla på motorvägar..? Dessutom vågar jag inte p.g.a. den höga hastigheten bilarna svischar förbi mig i.

Jag är kall, blöt, arg och gråtfärdig. Ger upp, vänder hemåt. Var nu fan det är?

Lyckas ta mig tillbaka till bostadsområdet där jag ser en busshållplats – Eureka! Jag kan ta bussen till vallokalen! Kommer närmare skylten som säger ”Denna hållplats trafikeras ej längre”.

Driver dom med mig eller?!

Jag drar vidare. Nu ska jag fan hem. Riva sönder min röstsedel, elda den, äta upp den, göra vad fan som helst med den. Jag är så jävla pissed!

På vägen möter jag två kvinnor, 45+ varav en måste ha varit Babben Larssons syster, fuckin hell!

Frågar i ett sista hopp om dom kanske råkar veta var Visborg ligger. Klart dom gör och givetvis har jag redan cyklat förbi avfarten till det. Dom pekar och berättar var jag ska ta vägen och jag drar dit. Hittar tillslut denna Ica-butik som hon på Coop pratade om. Skrattar lite för mig själv åt hur arg och less jag var för bara några minuter sen. Går in, ser mig återigen lite förvirrat omkring. Var fan röstar man?
Inte där, såklart.

”Du ska till en skola som ligger åt vänster i korsningen här ute och ca 300 meter ner för backen”

Drar dit, men måste fråga tre personer om vägen för att verkligen inte virra bort mig. Kommer fram. Det har nu gått en timme och en kvart sedan jag gick hemifrån.

Jag går in i skolans matsal och drar fram mitt röstkort, fett nöjd över mig själv, stolt över hur jag verkligen kämpat för att få rösta. Men de som jobbar där säger att jag inte får rösta där, eftersom det står ”Ängsmogråden, Östersund” på kortet.

You’ve gotta be fuckin kidding me!

“Du måste vidare till Rådhuset. Vet du var det ligger?”
Ser jag ut som en fuckin Google Map eller? Hora.

Jag får vägbeskrivning, låter relativt simpelt att ta sig dit. Bara ut på Allégatan och följa den till rödljusen och sen svänga höger till ett gammalt militärområde och så ska det stå tre stora hus där. Det ska vara det mittersta. Och det ska stå Gotlands Län på det, stor skylt. Gött, det kan man ju inte missa!

Drar ut på Allégatan och följer gatan hela vägen tills jag blir less och hoppar av cykeln och frågar en tjej var Rådhuset ligger. Hon har ingen jävla aning ofc. Men hon vet att A7 ligger en liten bit bort, och det är ju ett gammalt militärområde…

Fett! Snart framme! Jag drar vidare, ser detta militärområde, men inget stort hus med en stor skylt. Så jag drar vidare tills jag hamnar ute på en väg som verkar bekant…? Såklart, det var ju här vi lanande häromdagen, hos Dan, som bor ca 1 km bort från mig! Jag är i princip hemma! Blir ganska lättad eftersom jag verkligen inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem annars, samtidigt som jag blir fett irriterad över vilken fet jävla omväg jag har tagit för att komma till en sketen röstlokal..!

Men jag inser att jag är på fel ställe. Här röstar man ju inte. Måste ha cyklat åt fel håll. Vänder om, försöker leta mig tillbaka till skolan igen. Jag ska kräva att få rösta där ändå, jag har ju för fan cruisat runt hela Visby på cykel i spöregn. Jag ska kräva att de gör ett undantag och lägger ner min röst i deras jävla box ändå!

Hittar förvånansvärt tillbaka rätt snabbt. Går in men fastnar i dörren där de berättar hur nära Rådhuset faktiskt är och att jag bara svängde åt fel håll på Allégatan. Okej, tänker jag, jag ger det ett försök till. Det är ju inte precis som om jag har ett liv som är viktigare än att leta röstlokaler en hel söndag i spöregn.

Jag svänger ut på Allégatan svänger åt det motsatta hållet och hittar till slut detta Rådhus, som dock inte alls har en stor skylt där det står ”Gotlands Län” på………………!

Jag går in, fortfarande lite förvirrad. Är jag på rätt ställe? Frågar om jag kan rösta där. Ja, det kan du, men (tydligen) inte på enskilda personer. Jag försöker fråga varför, men tanten fattar ju ingenting. Kanske är det min morrande stämma som förvirrar henne. Jag skiter i det, jag har ju ändå några valsedlar från skolan jag var på som jag kan skriva på. Jag går in bakom skynket och kryssar i någon kille som kandidat. Jag är sjukt frusen och blöt och mina fingrar är så stela att jag knappt kan hålla i pennan. Men ett skevt liten X fick jag i alla fall till, till slut.

Jag blir nästan irriterad över hur liten gest det är att bara komma dit, fylla i pappret, lämna in det i ett kuvert och sen är det klart. Jag har liksom virrat omkring halva Gotland i två timmars spöregn och letat detta ställe. Jag drar mig hemåt, allmänt less, men nu hittar jag i alla fall. Jag har nog, helt seriöst, cyklat minst tre mil idag.

Ur Östersundsperspektiv kan man säga att jag var mitt i centrum, vid Kärnan och skulle cykla till andra sidan Frösöbron. Men på vägen dit tog jag en omväg upp till Körfältet och sen ner till Ope för att cykla vidare till Odensala och sen upp till Lillänge för att sedan komma ner till Jamtli för att sedan hålla på att cykla bort mot Lugnvik, men på vägen dit komma på att det är ju lite fel håll och vända om och till slut hitta denna bro och cykla över. Så jävla fel blev det. Fy fan.

Men fit blev jag! Har väl förlorat två jeansstorlekar och gjort mer än ett års träningspass!

Och rösta fick jag alltså, till slut. Nu har jag bara mitt 1200-ordsarbete kvar att skriva. Jag har skrivit 199.. Only 1001 to go…


Louise

Ps. Är den här layouten bättre Therese? ;) förmodligen inte, men jag jobbar på det.. fixar nått snyggare sen OK! Ds.

Yo!
Jag har stött på ett litet problem som jag kräver få hjälp med! ;)

HUR GÖR MAN FÖR ATT LADDA NER MUSIK FRÅN iTUNES?

Fuckin hell jag har betalat för låtarna och kan därför lyssna på dom på min (ena) dator i iTunes, men vill ju lägga in dom på min mp3 också (ja, jag är förmodligen den enda i världen som inte har en iPod eller iPhone, live with it!).

Sen vill jag också veta hur man får över de låtarna man köpt från den ena datorn till den andra? Jag har ju loggat in på samma konto på båda datorerna och fixat 'Hemmadelning'.


Help? :(

Det är för övrigt ny musik från The Candle Thieves som jag köpt (eftersom jag vet att alla undrade!) - så fuckin bra! Skön musik som alla borde kolla upp typ NU! :)

Ny musik från Happiness Blues - EP by The Candle Thieves:

• Annabelle's Song
• Balloon#2
• Paper Aeroplanes

You know you love me ( a little bit? )

Louise

Yo !

Jag har i princip just vaknat. Eller, jag klev upp runt två och har sedan dess lagat mat. Tio matlådor. Två med korv och spaghetti och åtta med spaghettigratäng med tonfisk blev det *flitig*

Var uppe till typ fem i natt och höll på med två tavlor. Tror jag faktiskt blev klar med den ena. Den är lite inspirerad av två Darren Hayes-låtar (shocker!) och jag kallar den Phoenix. Kanske lägger upp en bild när den verkligen är helt 100% klar. Håller även på med en annan tavla som jag kallar Bright Lights, inspirerad av de dystra låtarna av The Candle Thieves. Kan liksom inte skapa en 'glad' tavla..

Jag upptäckte till min förtjusning att Panduro finns här på Gotland också! ÄLSKAR. DEN. AFFÄREN. SO. MUCH! Så jag var dit och köpte upp hela lagret, typ. Scrapbookingpapper, canvas, servetter, stämplar… :)

Ska nog gå iväg och fortsätta med Bright Lights så den blir klar någon gång! ;)



Louise

Yo it’s been a while sen jag skrev ett riktigt blogginlägg…. Har liksom inte haft varken tid, inspiration eller ork att skriva något, men eftersom Madde tvingar mig att blogga så.. Here we go:

(SPRILLANS NY BLOGG TILL OCH MED! (ja, jag skrek just det))


Jag har flyttat till Gotland p.g.a. studier och möter näst intill dagligen nytt folk som inte känner mig (obviously). Jag märker nu att andra människor ofta tar för givet att alla följer normen av människa och gör man inte det blir man ifrågasatt. Jag kom att tänka på en artikel jag läste för ett tag sen som handlade om att komma ut som gay (den handlade förmodligen om antingen Darren Hayes eller Mark Feehily hehe). Denna ’någon’ (eftersom jag inte minns vem av dom) sa att ”varje gång man möter en ny människa måste man komma ut igen. Det räcker liksom inte med bara en gång och sen är det över, för i princip alla i dagens samhälle tar för givet att man är straight, förutom om man beter sig ’extremt’”.

Likaså är det här på Gotland, alla tar för givet att man är som de andra och följer vad som anses vara ’normen’. Jag är inte den som gillar att sticka ut för mycket, men jag pallar inte hålla inne mina känslor och försöka dölja vem jag egentligen är. Så flera gånger har jag tagit mod till mig och kommit ut. Jag har mötts av i princip samma reaktion av alla: Whooooot?! Spelar du inte TV-spel? Inte dataspel heller? Inte ens WoW? Vafaaaan gör du här då?

Jepp, det är det man får räkna med när man studerar Datorgrafik och Animation här i Visby. De förstår liksom inte att jag är här för att skapa film, amazing animationer (som Richard Cullen!). Verkligen alla här är dataspelsnördar (no offence) förutom jag. Min utbildning ingår visserligen i kategorin GAME, tillsammans med Spelgrafik och Design och Programmering, but still. Film var det, inte fucking spel.

Tänk att man till och med kunde vara en outcast och tönt bland spelnördar, well done! Haha


Well, that’s me coming out.
Och om ni trodde att jag skulle komma ut som gay, so.. No.
Inte än iaf.. ;)



x Louise – förlåt för svengelskan… och förlåt om någon tog illa upp. Jag är ingen homofob och jag tycker det är gulligt med spelnördar *I’m in paradise* LOL

Yo !

Jag har fixat en ny blogg. Jag orkar inte med den gamla och har dessutom inte skrivit där sen… maj? Förra året?

Anywayz.
Jag har skapat en ny blogg som jag kallar Frank Igor. - Why? Because I can.

Får se hur ofta jag kan/vill/ska/orkar uppdatera. Det är mest MaddeFucka som tvingar mig dammit..
Sorry about layouten, kanske fixar något snyggare någon gång, men in the meantime ser det ut så här, typ grått och grönt. Nice!

Hare gött!

Louise